fredag 19 januari 2018

Depeche Mode, Köpenhamn 9/1

Så var det dags för konsert igen, då Depeche Mode fortsatte sin turné. Ny arena (för mig), Royal arena. Den låg nära bron, betydligt enklare att hitta till än Parken. Dessutom fanns det parkering nära.
Vi hade fått tag i ståplatser, men envisa förkylningar och jobb gjorde att vi valde att åka senare hemifrån, för att orka röja på kvällen.
Det var utsålt med 16000 i publiken. Jämfört med 55000 på San Siro så kändes det nästan som en klubbspelning...
Trots att vi kom dit ganska sent så fick vi bra platser. Bra fart på bandet och publiken och ett föga överraskande låtval med Useless som ess i rockärmen. Det var en bra spelning och jag hade roligt, men vi fans som sett dem massor av gånger efterlyser lite mer variation i låtvalen. Skulle bli ramaskri om de valde bort alla säkra kort, men med så många bra låtar så finns det utrymme för mer variation.
Hur som helst, hade ändå sett fler konserter även om det är samma låtar för att kolla på DM live är en fantastisk upplevelse!

söndag 31 december 2017

End of 2017

Internet svämmar över av summeringar av året,och jag har ingen aning om vad jag ska säga om mitt år.
Kollade på en film från Juniors 2-årsdag och kan konstatera att där har det hänt grejer. Verkligen häftigt att få vara med om!
Som så många andra år så är jag förkyld så här års, så det är inte så mycket spännande som händer. Plusgrader och regn gör att det ser ut som att det blir ännu mindre skidor i vinter än förra.
2018 kommer att innebära många förändringar. Förändringar är utmanande och utvecklande, så det kommer att bli ett intressant år. Jag hoppas på att det blir någon ny upplevelse på racefronten också, men har inget planerat så det ligger långt fram i tiden. MTB-racen i Italien i år var en häftig upplevelse, lär bli svårt att toppa det.

torsdag 14 december 2017

Särimner?

Alltså, med småbarn i huset så blir prioriteringarna därefter. Högsta prio på Junior (såklart) och försöker orka med lite för egen del också. Men sedan är energin slut. Har alltså ett berg att rensa som jag inte riktigt orkar med.
Snart är det två år sedan Sofias Änglar var här, och fortfarande står det kartonger fulla med grejer på olika ställen. Rent krasst borde jag ju bara kasta dem eftersom jag inte behövt prylarna på ett par år, men jag vill veta vad det är. Och det tar energi. När jag varit duktig och kastat och skänkt bort flera kassar med grejer så kan man tycka att det borde bli skillnad. Men nä. Det är lika fullt ändå. Det är som magma, väller upp nytt hela tiden.
Jag bara undrar, hur är det ens möjligt? Och tar det aldrig slut? (troligen inte, snart jul =in med nya grejer...)

måndag 4 december 2017

Lagom?

Man måste inte springa ett maraton för att vara duktig med att träna. Man måste inte skriva en hel roman  får att få ihop ett inlägg. Ibland känns några kilometer längre än en maraton och några få ord sitter längre in än en hel roman. Då är det lätt att ge upp på förhand istället för att justera målen. Men om man inte kan förmå sig att ta sig ut de där ynka kilometrarna eller skriva några enstaka ord, hur ska man då någonsin kunna genomföra de (för stunden) ouppnåeliga målen?
Lite är bättre än inget, men det är i vilan man blir starkare. Ger kroppen en chans att återhämta sig.  Så vila lagom och belasta borde ju vara ett hyfsat bra framgångsrecept. Så gäller ju bara att få ihop det där "lagom".

söndag 29 oktober 2017

Nä ja e int bitter...

Jag vet att det är dumt, ändå kan jag inte låta bli. Läser bloggar där det bloggas om föräldralivet, med sömnbrist och vardagspussel. Om jag inte hade blivit ensam förälder så hade jag säkert klagat på samma saker, men nu...
Då och då får jag prova på att inte dra hela lasset själv, men alltsom oftast är det bara en dragare på detta lass, vilket börjar kännas.
Äta/sova i skift? Om det inte finns någon som kan av lösa, tja då får man försöka lösa det på annat sätt. Eller inte sova så himla mycket. Det går att klara sig på relativt lite sömn, även om det inte är eftersträvansvärt. Äta, det är samma regel som med sömn, ät när barnet äter precis som man ska sova när barnet sover.
Träna ihop? Eh, är man ensam förälder så finns ju inte någon annan hemma när barnet sover, så träning får lösas på annat sätt. Oftast får Junior följa med, vilket han förvisso tycker är rätt trevligt (och jag med), men det kräver ju att man kommer ut innan barnet riskerar att somna på träningspasset.
Sovmorgon? Ibland så, om man lånar ut barnet tex. Då kan jag drömma om den där sovmorgonen som kanske inträffar om sex veckor. I mitt gamla liv tyckte jag det var pest om jag inte fick minst en sovmorgon i veckan. Livet förändras.
Men jag har ju min belöning varje dag i Junior, så nä, jag är faktiskt inte bitter.

onsdag 18 oktober 2017

Olofströms höstlopp 2017

I lördags var vi och sprang Olofströms höstlopp.
Först ut var Junior i klassen för de yngsta barnen (tror han var yngst av alla). Alltså, han älskar att springa, men han har inte riktigt förstått tjusningen med att springa lopp ännu. Men han var nöjd med vattenflaskan han fick i pris i alla fall.

Junior - sötast i startfältet!
Jag valde 5 km-klassen, precis som förra året, vilket kändes som en lagom distans. Det visade sig också vara dagens största klass, och det känns mer ovant!
Nu har jag lärt mig att banan är rätt utmanande så i år hade jag ett snällare tidsmål som var lite mer luddigt. Tänkte att 32-33 min kanske var rimligt, sedan finns ju alltid drömmålet under 30 min när det är den distansen, men just i detta lopp kändes det lite väl tufft för att ens fundera över. Dessutom har jag råkat fippla till displayerna på min pulsklocka så jag känner inte alls igen mig, jag kan inte alls snabbt hitta mina data eftersom de står på andra ställen nu.
Jag satte istället målet att springa hela varvet och att känna att jag gjort vad jag kunde under loppet. Sagt och gjort, studsade iväg i starten, men ganska snart var jag klok och tog rygg på en tjej istället för att kuta om henne. Det visade sig att hon höll ett bra tempo, jag fick pressa mig lite för att hänga med men i början var det inte omöjligt. Tappade henne i uppförsbackarna men kunde ta igen nerför. Ungefär halva loppet höll jag hennes rygg innan jag tappade henne. En annan tjej hade dragit om och en tredje turades om att springa om och bli omsprungen, men henne lyckades jag gå ifrån när det blev lite stökigare stig.
Med en dryg kilometer kvar ser jag min "gamla" farthållare och den andra tjejen som gick om tidigare. Trodde de var för långt före för att jag skulle hinna ikapp, men tänkte att jag ska göra luckan så liten som möjligt. Märkte att jag tog in och med kanske 150 meter kvar så var jag ikapp. Tjejen som höll farten i början ryckte direkt och jag var chanslös, men den andra tjejen bara skulle jag förbi och spurtade järnet sista biten.
Glatt överraskad blev jag när jag stannade klockan och såg att tiden stannade under 30 minuter (29.49 enligt resultatlistan) och det visade sig att jag kom in på en tiondeplats i år igen. Samma placering som förra året och typ 18 sekunder långsammare. Klart godkänd insats, nöjd!
Spurtade till mig en tiondeplats.


söndag 8 oktober 2017

Run of hope

Idag blev det nummerlapp igen, men på ett annorlunda vis.
Fick finbesök i fredags kväll. T sa att han tänkt att springa på lördagen så jag föreslog Run of hope, som anordnades i Långasjönäs samtidigt som Falkdrevet. En gemensam start klockan 10, sedan kunde man starta själv fram till 12 eller något. Sa till T att ta den gemensamma starten så kunde jag sticka ut när han kom tillbaka så kunde han ta hand om Junior.
Tog det lite lugnt hemma på morgonen och hade inte riktigt koll på var starten var någonstans så det blev lite tight med tiden. Men 90 sekunder innan start var T på plats i fållan, nästan längst bak. Sedan roade han sig med att springa om folk, och sprang om alla utom en. Imponerande!
Sedan stack jag ut, var själv springande i spåret (några som gick) så jag pinnade på och njöt av den vackra naturen. Hade ett mål och det var att springa hela vägen, annars såg jag det som träning  för en god sak. Har sprungit femman i Nytorpet massor av gånger, men den här gången var jag visst djupt försjunken i mina egna tankar, för plötsligt kände jag inte riktigt igen mig. Men fick syn på en gul markering och sedan kände jag igen mig lite väl bra, hade jag inte sprungit där nyss? Jaja, det lär väl synas när jag lägger över filen, tänkte jag och fortsatte att pinna på. På slutet stod min favoritfanclub och hejade, så sista biten sprang jag med ett leende på läpparna.
Jag hade cirka 1 km längre sträcka än de andra, och med en koll på filen så visst hade jag tagit ett extra varv på ett ställe ute i skogen, såklart någon backe som jag tog två gånger. Men ändå hade jag sprungit hela tiden, så trots min miss så klarade jag mitt mål och fick alltså lite extra träning. Nöjd!!
Sedan var det Juniors tur. Nipe lånade ut en pinne och hjälpte oss iväg på Miniknat, en snitslad bana som de minsta "orienterade". Bra med snitslad bana när mamman inte ens hittade starten...På slutet tyckte han att det var riktigt kul och sprang mellan kontrollerna.