onsdag 18 januari 2017

Tabata

Att få ihop vettig träning när man är ensam vårdnadshavare för en energisk tvååring som släpar hem dagisbaciller titt som tätt, det är en utmaning. Jag försöker glädjas över de pass jag lyckas skrapa ihop istället för att deppa över det jag inte klarar.
Försöker hitta löpsteget igen, det går sådär. Tungt och ingen stuns, går långsammare än en snigel i vinterdvala. Men håller på att formulera ett mål där både löpsteg och kondition är inblandat, så det är bara att kämpa på.
Idag hände något. Sent på kvällen, efter att Junior somnat efter kvällskiftet, satt jag plötsligt på TC. Ombytt. Bara det är en sensation. Än mer noterbart är att jag faktiskt genomförde ett Tabatapass. Utan att trilla av cykeln! Smärtsamt med gick att uthärda. Och tillräckligt kort för att vara praktiskt genomförbart mitt i natten när jag äntligen har möjlighet att träna. Morgonen är inget alternativ eftersom det finns risk för att Junior bestämmer sig för att vakna tidigt, och han är inte jätteintresserad av att vara publik.
Får se hur mycket jag ångrar mig imorgon, sömnbrist och ben som protesterar mot behandlingen.

torsdag 12 januari 2017

Sjuk sömnbrist?

Ont i kroppen och snorig idag. Försöker in i det längsta skylla det på sömnbrist, eftersom senaste veckan betytt en stor omställning för mig och Junior. Gått upp i arbetstid samtidigt som vi håller på försöka hitta en normal dygnsrytm igen. Som lök på laxen så har jag godis-och colauppehåll från i måndags.
Utan cola går rätt bra, godis, sådär, sugen och äter kakor istället. Men vis av erfarenheten så vet jag att det blir mindre med det med, så det är lugnt. Men sömnbrist, den är svårare. Var lättare förr, innan barn. Då kunde man se fram emot helgen, att åtminstone få sova ut en gång i veckan. Nu blir det en gång i månaden, i bästa fall...
Men hoppet är det sista som överger människan, sägs det, så kanske kanske blir lite tränat i helgen? En dos frisk luft rensar hjärnan och gör att jag brukar känna mig piggare en stund i alla fall.

måndag 9 januari 2017

Flyga med småbarn

Att flyga själv med ett barn i två-årsåldern kan vara lätt utmanande. Innan barnet blir två år så räknas det som spädbarn och får sitta i knät till en mindre kostnad, efter tvåårsdagen så är det ett barn och får sitta i eget säte, vilket ju också är dyrare.
På en månad så har jag upplevt båda varianterna.
I början av december flög Junior och jag till Italien, och han räknades som spädbarn. Jag hade ändå tur , för både på vägen dit och hem så var sätet bredvid mig ledigt så han kunde husera där under själva flygresan, men satt i mitt knä vid start och landning. På hemvägen satt det dessutom en förstående och vänlig medpassagerare som hjälpte till att roa honom samt hjälpte mig med lite prylar när jag skulle av planet - all cred till honom! Så den resan blev bättre än förväntat.
Resan förra veckan var med ett budgetflyg, och således lite mer trångt mellan sätena. Det var dessutom fullt på både vägen dit och hem, så jag var tacksam att jag betalt för det extra sätet (han fyllde två år när vi var iväg så egentligen skulle jag bokat honom som spädbarn enligt deras regler men bedömde att det var värt pengarna med eget säte).
Ett extra säte betydde dessutom extra plats för handbagage under sätet framför, praktiskt med alla grejer inom räckhåll. För det där med att sitta långt ifrån mamma vid starten var ju inte riktigt populärt, men mamman hade bokat fönsterplats vilket hjälpte lite. En massa spännande saker att titta på fanns det ju! Med avgång i ottan fanns förhoppningen om en lite lugnare flygtur, men nä, det var alltför spännande. Det var andra barn i samma storlek som Junior och de vilade så föräldrarna hann med en liten tupplur, men vi skulle visst hålla på att greja med allt. Hade bunkrat upp med leksaker, clementiner, godis och fullt batteri i telefonen så han kunde titta på bilder och filmer. Så nu känns två timmars flygning faktiskt helt ok, även med en tvååring med mycket energi och spring i benen.

tisdag 3 januari 2017

Springa?

Letar efter löparformen, går sådär. Men vädret och miljön var i alla fall trevligt!

söndag 1 januari 2017

Jul och nyår

VAB, massa julmat och slutligen tillfrisknande kan sammanfatta senaste veckorna lite kort. Men äntligen blivit frisk och träningsbar, så idag testade vi barnsitsen. I hela fem kilometer, för sedan fick jag en glasbit i däcket eftersom någon hönshjärna pajat glaset i en busskur.
Börjar formulera ett träningsmål i huvudet, men behöver lösa några praktiska saker innan jag bestämmer mig till 100%, så fram tills det är löst ska jag bara försöka smyga igång kroppen och hålla mig frisk och skadefri. Så kan alla dagisbaciller vara vänliga att vända i dörren från och med nu?

söndag 18 december 2016

Julbak

Snabb och enkel tryffel, bara rör ihop och spritsa ihop. Eller rör ihop och häll ut allt över spisen och halva köket...

fredag 16 december 2016

Störigt

Egentligen borde jag inte läst det där blogginlägget, men fortsatte ändå trots att jag visste att jag skulle reta upp mig. Jag vet ju att jag blir förbannad när jag läser vad inskränkta människor skriver, sådana som bara ser till sin egna verklighet och inte har någon som helst förståelse för andra och att allas liv och förutsättningar ser olika ut.
En politiker som ondgjorde sig över att föräldrar som faktiskt ville ha sina barn i förskolan. Hon beklagade sig att hon hade sina 15 timmar i veckan på förskola och om man frivilligt hade dem en sekund mer så kunde man faktiskt valt att låta bli att skaffa barn om man inte ville umgås med dem. Och nu när det blev möjligt på något ställe att ha ungarna på heltid på dagis så målade hon upp ett scenario där elaka föräldrar lämnar sina barn 7-19 och själva lever loppan.
Kanske inte ordagrant skrivet så men det var så jag tolkade hennes text.
Varför inte lyfta blicken och se från ett annat perspektiv än sitt egna? Alla har inte möjlighet att vara med sina barn under hela uppväxten 24/7, och alla barn har inte två föräldrar av olika orsaker. Att häva ur sig sådana saker som att man inte borde skaffa barn bara för att man inte har samma förutsättningar och syn på barnuppfostran är bara dumt. Knappast så hon hjälper till att stärka de barnens självkänsla, de barnen som är mer än 15h/vecka på förskolan. Jag vill inte tro att hon tycker att barn som blir lämnade längre på förskolan inte har samma existensberättigande, men funderar på vad hon menar när hon tycker att vissa föräldrar inte borde skaffa barn.
Jag tycker att förskolan är en jättebra uppfinning, och Junior trivs där. Häromdagen när jag hämtade honom så fick jag med mig massa fina saker han gjort och pysslat när han var där, saker som jag inte har gjort själv och jag inte hade orkat fundera ut hur man skulle göra om jag varit hemma med honom på heltid.
Nä, världen blir inte bättre av att vi fördömer varandra. Varför inte utgå från att andra gör sitt bästa för att allt ska bli bra, precis som man själv gör?