Här kommer historien om när Sara och jag gjorde Halvklassikern. Det blev en oväntat tuff utmaning, men vi fixade det trots att båda två haft det oerhört tufft privat. Fast jag tror att träningen, loppen och att vi fick möjlighet att umgås hjälpte oss båda att komma tillbaka. Vet i alla fall att jag läkte väldigt mycket under det året.
Allting började egentligen 1/1 2014. Sara, jag och Henrik satt och fikade i ett folktomt Gränby Centrum. Sara och jag försökte komma på något att gemensamt mål, som en anledning att ses och göra något roligt. Det krävs lite planering när man bor 60 mil ifrån varandra.
Jag hade nyligen avslutat Tjejlassikern så jag föreslog Halvklassikern. Men Sara tyckte att det räckte med Tejej till att börja med, så distanserna är rätt överkomliga. Sagt och gjort, vi anmälde oss till simningen och löpningen inledningsvis. Simningen gick sådär, och någon vecka senare fick jag berätta för Sara att jag var gravid och inte skulle kunna avsluta projektet just då. Löpningen fick jag hoppa över eftersom det inte funkade att springa.
Junior var beräknad till januari, så när Sara vann en start till valfritt Lidingölopp så kändes det som att då skulle jag börja min Halvklassiker. Henrik skulle också springa, och jag ordnade barnvakt till vårt ofödda barn och kände att det skulle bli kul. Med supporten hemifrån så hade jag ett personligt mål på hela Halvklassikern, under 10 timmar.
Men två dagar efter vi anmält oss så dog Henrik mycket oväntat, en enorm tragedi. Höggravid som jag var så tänkte jag inte ett dugg på träning eller klassikerlopp just då, men när det närmade sig september så kändes det ok att tänka halvklassiker.
Löpningen gick ok, många tankar i huvudet men någonstans gillade jag att bära nummerlapp igen, tagga och fokusera på ett mål.
När det var dags för Halvvasan så frågade jag Sara om hon ville följa med som support ("Aldrig mer" hade hon tydligen sagt efter Tjejvasan året innan...) och hon inte bara följde med, hon körde runt också, imponerande! Och så var det bara två grenar kvar.
Halvvättern gick rätt bra, en mental dipp, men tog mig igenom den också och blev ännu lite starkare.
Halvsimmet. Inte så lång tävlingstid och det var det första loppet jag klarade utan någon "sorgsmocka".
Jag klarade inte 10 timmar, men jag känner mig faktiskt lugn med det. Jag påbörjade Halvklassikern mindre än ett år efter jag blivit änka och mamma, jag lever själv med Junior med allt var det innebär med träningsmöjligheter, sömn, återhämtning, vardag... Tiden blev 10:28 och jag kom med på topp 10-listan. Jag har tagit tillbaka den delen av mitt liv, och det är jag stolt över.
Dessutom fick Sara och jag kvalitetstid, och hon gjorde en grym insats, och fixade det kanonbra efter sina förutsättningar. Jag tror att vi är lika nöjda båda två!
Snabbaste klassikerna
Lidingö
Halvvasan
Halvvättern
Halvsimmet
