söndag 31 december 2017

End of 2017

Internet svämmar över av summeringar av året,och jag har ingen aning om vad jag ska säga om mitt år.
Kollade på en film från Juniors 2-årsdag och kan konstatera att där har det hänt grejer. Verkligen häftigt att få vara med om!
Som så många andra år så är jag förkyld så här års, så det är inte så mycket spännande som händer. Plusgrader och regn gör att det ser ut som att det blir ännu mindre skidor i vinter än förra.
2018 kommer att innebära många förändringar. Förändringar är utmanande och utvecklande, så det kommer att bli ett intressant år. Jag hoppas på att det blir någon ny upplevelse på racefronten också, men har inget planerat så det ligger långt fram i tiden. MTB-racen i Italien i år var en häftig upplevelse, lär bli svårt att toppa det.

torsdag 14 december 2017

Särimner?

Alltså, med småbarn i huset så blir prioriteringarna därefter. Högsta prio på Junior (såklart) och försöker orka med lite för egen del också. Men sedan är energin slut. Har alltså ett berg att rensa som jag inte riktigt orkar med.
Snart är det två år sedan Sofias Änglar var här, och fortfarande står det kartonger fulla med grejer på olika ställen. Rent krasst borde jag ju bara kasta dem eftersom jag inte behövt prylarna på ett par år, men jag vill veta vad det är. Och det tar energi. När jag varit duktig och kastat och skänkt bort flera kassar med grejer så kan man tycka att det borde bli skillnad. Men nä. Det är lika fullt ändå. Det är som magma, väller upp nytt hela tiden.
Jag bara undrar, hur är det ens möjligt? Och tar det aldrig slut? (troligen inte, snart jul =in med nya grejer...)

måndag 4 december 2017

Lagom?

Man måste inte springa ett maraton för att vara duktig med att träna. Man måste inte skriva en hel roman  får att få ihop ett inlägg. Ibland känns några kilometer längre än en maraton och några få ord sitter längre in än en hel roman. Då är det lätt att ge upp på förhand istället för att justera målen. Men om man inte kan förmå sig att ta sig ut de där ynka kilometrarna eller skriva några enstaka ord, hur ska man då någonsin kunna genomföra de (för stunden) ouppnåeliga målen?
Lite är bättre än inget, men det är i vilan man blir starkare. Ger kroppen en chans att återhämta sig.  Så vila lagom och belasta borde ju vara ett hyfsat bra framgångsrecept. Så gäller ju bara att få ihop det där "lagom".

söndag 29 oktober 2017

Nä ja e int bitter...

Jag vet att det är dumt, ändå kan jag inte låta bli. Läser bloggar där det bloggas om föräldralivet, med sömnbrist och vardagspussel. Om jag inte hade blivit ensam förälder så hade jag säkert klagat på samma saker, men nu...
Då och då får jag prova på att inte dra hela lasset själv, men alltsom oftast är det bara en dragare på detta lass, vilket börjar kännas.
Äta/sova i skift? Om det inte finns någon som kan av lösa, tja då får man försöka lösa det på annat sätt. Eller inte sova så himla mycket. Det går att klara sig på relativt lite sömn, även om det inte är eftersträvansvärt. Äta, det är samma regel som med sömn, ät när barnet äter precis som man ska sova när barnet sover.
Träna ihop? Eh, är man ensam förälder så finns ju inte någon annan hemma när barnet sover, så träning får lösas på annat sätt. Oftast får Junior följa med, vilket han förvisso tycker är rätt trevligt (och jag med), men det kräver ju att man kommer ut innan barnet riskerar att somna på träningspasset.
Sovmorgon? Ibland så, om man lånar ut barnet tex. Då kan jag drömma om den där sovmorgonen som kanske inträffar om sex veckor. I mitt gamla liv tyckte jag det var pest om jag inte fick minst en sovmorgon i veckan. Livet förändras.
Men jag har ju min belöning varje dag i Junior, så nä, jag är faktiskt inte bitter.

onsdag 18 oktober 2017

Olofströms höstlopp 2017

I lördags var vi och sprang Olofströms höstlopp.
Först ut var Junior i klassen för de yngsta barnen (tror han var yngst av alla). Alltså, han älskar att springa, men han har inte riktigt förstått tjusningen med att springa lopp ännu. Men han var nöjd med vattenflaskan han fick i pris i alla fall.

Junior - sötast i startfältet!
Jag valde 5 km-klassen, precis som förra året, vilket kändes som en lagom distans. Det visade sig också vara dagens största klass, och det känns mer ovant!
Nu har jag lärt mig att banan är rätt utmanande så i år hade jag ett snällare tidsmål som var lite mer luddigt. Tänkte att 32-33 min kanske var rimligt, sedan finns ju alltid drömmålet under 30 min när det är den distansen, men just i detta lopp kändes det lite väl tufft för att ens fundera över. Dessutom har jag råkat fippla till displayerna på min pulsklocka så jag känner inte alls igen mig, jag kan inte alls snabbt hitta mina data eftersom de står på andra ställen nu.
Jag satte istället målet att springa hela varvet och att känna att jag gjort vad jag kunde under loppet. Sagt och gjort, studsade iväg i starten, men ganska snart var jag klok och tog rygg på en tjej istället för att kuta om henne. Det visade sig att hon höll ett bra tempo, jag fick pressa mig lite för att hänga med men i början var det inte omöjligt. Tappade henne i uppförsbackarna men kunde ta igen nerför. Ungefär halva loppet höll jag hennes rygg innan jag tappade henne. En annan tjej hade dragit om och en tredje turades om att springa om och bli omsprungen, men henne lyckades jag gå ifrån när det blev lite stökigare stig.
Med en dryg kilometer kvar ser jag min "gamla" farthållare och den andra tjejen som gick om tidigare. Trodde de var för långt före för att jag skulle hinna ikapp, men tänkte att jag ska göra luckan så liten som möjligt. Märkte att jag tog in och med kanske 150 meter kvar så var jag ikapp. Tjejen som höll farten i början ryckte direkt och jag var chanslös, men den andra tjejen bara skulle jag förbi och spurtade järnet sista biten.
Glatt överraskad blev jag när jag stannade klockan och såg att tiden stannade under 30 minuter (29.49 enligt resultatlistan) och det visade sig att jag kom in på en tiondeplats i år igen. Samma placering som förra året och typ 18 sekunder långsammare. Klart godkänd insats, nöjd!
Spurtade till mig en tiondeplats.


söndag 8 oktober 2017

Run of hope

Idag blev det nummerlapp igen, men på ett annorlunda vis.
Fick finbesök i fredags kväll. T sa att han tänkt att springa på lördagen så jag föreslog Run of hope, som anordnades i Långasjönäs samtidigt som Falkdrevet. En gemensam start klockan 10, sedan kunde man starta själv fram till 12 eller något. Sa till T att ta den gemensamma starten så kunde jag sticka ut när han kom tillbaka så kunde han ta hand om Junior.
Tog det lite lugnt hemma på morgonen och hade inte riktigt koll på var starten var någonstans så det blev lite tight med tiden. Men 90 sekunder innan start var T på plats i fållan, nästan längst bak. Sedan roade han sig med att springa om folk, och sprang om alla utom en. Imponerande!
Sedan stack jag ut, var själv springande i spåret (några som gick) så jag pinnade på och njöt av den vackra naturen. Hade ett mål och det var att springa hela vägen, annars såg jag det som träning  för en god sak. Har sprungit femman i Nytorpet massor av gånger, men den här gången var jag visst djupt försjunken i mina egna tankar, för plötsligt kände jag inte riktigt igen mig. Men fick syn på en gul markering och sedan kände jag igen mig lite väl bra, hade jag inte sprungit där nyss? Jaja, det lär väl synas när jag lägger över filen, tänkte jag och fortsatte att pinna på. På slutet stod min favoritfanclub och hejade, så sista biten sprang jag med ett leende på läpparna.
Jag hade cirka 1 km längre sträcka än de andra, och med en koll på filen så visst hade jag tagit ett extra varv på ett ställe ute i skogen, såklart någon backe som jag tog två gånger. Men ändå hade jag sprungit hela tiden, så trots min miss så klarade jag mitt mål och fick alltså lite extra träning. Nöjd!!
Sedan var det Juniors tur. Nipe lånade ut en pinne och hjälpte oss iväg på Miniknat, en snitslad bana som de minsta "orienterade". Bra med snitslad bana när mamman inte ens hittade starten...På slutet tyckte han att det var riktigt kul och sprang mellan kontrollerna.

söndag 24 september 2017

Etna Marathon

För lite drygt tre veckor sedan bestämde jag mig för att cykla Etna Marathon. Banprofilen skvallrade om en tuff bana med många höjdmeter, men i övrigt verkade det vara en häftig upplevelse så jag blev väldigt sugen på att köra.
Igår var planen att montera ihop cyklarna och cykla bort och hämta nummerlapparna och samtidigt kolla början och slutet. Hotellet låg ju bara ett par kilometer från start. Inser att vi borde kollat hur många höjdmeter det var också... Det blev bara att testa cykeln lite i backen utanför hotellet.
Alla tjejer som körde längsta distansen fick stå allra längst fram vid startrepet, tillsammans med en handfull urstark killar. Så hade lite koll på hur många tjejer som startade i alla fall.
Starten gick på en nästan platt gata i flera meter innan vi svängde upp i startbacken. Sedan gick det uppåt i kanske 5 km innan det planade ut lite innan nästa klättring.
Jag har lärt mig att när skogsvägarna är stensatta så blir det brant. Någonstans i början var det en skylt som varnade för 20% lutning, där blev det stopp, många som gick så det var bara att göra detsamma. I övrigt var det hyfsat snälla uppförsbackar som i överlag var cyklingsbara (även om jag var lite för trött ibland). Nerför var rena drömmen, singletrack med varierande branthet, lavastenar på sina ställen och lite drop här och var. Hade bra flyt där, såpass bra så det faktiskt var några som ville bli fotade tillsammans med mig efteråt och de öste lovord över mig (lät det som, jag är inte jättebra på italienska).
Och såklart, cyklar man på Etna så är det en hel hög med lavafält man cyklar över. Känns som ett riktigt månlandskap. Riktigt häftigt var det när man såg en snöklädd topp sticka fram mellan lavastenarna på något ställe.
Molnen hängde tunga vid start, lite efter start började det åska och blixtra. Sedan kom regnet, som bara vräkte ner. Jag var glad att jag hade mina armvärmare, annars hade jag nog frusit mycket mer. Och att det regnade medan jag klättrade, så jag fick lite värme inifrån. Regnet slutade sedan, och vid målgång var det sol - härligt!
Jag hade en bra känsla hela loppet, och huvudet var med mig. Träningen är ju som den är, men jag gjorde vad jag kunde och kände mig mycket fräschare vid målgång än vad jag hade förväntat mig, så blev lite nyfiken på min placering. Kom 6:a i min klass, pris till de fem första så då cyklade vi tillbaka till hotellet och njöt lite av solen.
Hade trott att det var en engångshändelse att jag körde detta lopp, men jag kan absolut tänka mig att köra det igen. Sedan om det blir så ska jag låta vars osagt, det finns ju fler utmaningar här i världen.

söndag 17 september 2017

Vräkta

Jag har dragits med ovälkomna hyresgäster. Hyresgäster som inte heller betalt någon hyra,.
Första gången jag såg dem Var för någon månad sedan, men då sprang de och gömde sig när T skulle avvisa dem. Jag trodde ett tag att en hade gett sig av. Frivilligt eller ofrivilligt ska jag låta vara osagt, och jag trodde att jag avhyste den andra. Men nä.
Kom hem idag, sjunk ner på toan och kände mig väldigt uttittad. Där satt de, båda två, och glodde på mig. Kände mig aningen störd. Lyckades tillslut få ut dem, långt ifrån ytterdörren. Iväg klampade Asarums största spindlar, glodde surt över axeln på mig och tog sikte på nästa hus. Eller hämtar de sina polare och ska hämnas på mig?

söndag 10 september 2017

Idioter

Häromdagen läste jag om en cyklist som blev påkörd , för bilföraren retade sig på att cyklisten inte nyttjade cykelbanan. Att bilisten (som dessutom hade barn i bilen) valde att bryta mot lagen och medvetet försökte skada en annan människa är såklart både fel och skrämmande, men lika upprörande är det att läsa kommentarerna om detta i sociala medier. Det var många som "minsann visste att alla som tränar cykel är lagbrytare, så chauffören agerade som de själva hade agerat". Om inte alla dessa är troll så har vi alltså väldigt många potentiella lagbrytare ute på vägarna. Folk som inte drar sig för att skada eller i värsta fall döda folk för att de anser att de har rätt till det om de tror att någon annan bryter mot lagen.
Jag hoppas att jag slipper bli påkörd för att någon retar sig på cyklister rent allmänt (större delen av vägen till mitt jobb saknar cykelväg).

onsdag 6 september 2017

Elcykel på motionslopp?

Läste att Vätternrundan planerar ett nytt lopp, 100 km öppet för både elcykel och vanlig cykel. Läste också reaktioner på detta, en del tyckte att kunde man inte cykla utan elhjälp så hade man inte på motionslopp att göra.
När jag cyklade Alta Valtellina i somras var det en klass för elcyklar. De startade sist, kanske en kvart efter sista startgrupp. Minns att jag tittade lite avundsjukt på de batteridrivna fatbikesen som trampade förbi mig, men samtidigt är jag stolt över att ha trampat mig runt för egen maskin.
Jag minns när jag hade cyklat upp för Stelviopasset och skulle unna mig en välförtjänt cola på toppen. Satt en familj och fikade och jag fick extra cred att som tjej ha cyklat upp för egen maskin. Har inte tänkt att prestationen skulle vara större bara för att jag är tjej, men erkänner att jag kände mig lite extra duktig då.
Upp för en annan backe, sliter i serpentinerna på låg växel, hör bakom mig hur en man och en kvinna på cykel pratar, närmar sig. Funderar på vad det är för stålkvinna och varför inte jag ens kan hålla undan lite. När de cyklar om oss så visar det sig att hon sitter på en elcykel, och jag får massor av pepp när de cyklar förbi, att jag är stark som tar backen utan hjälp.
Så jag tycker att elcykel är positivt. En hjälp när man behöver det, för de som vill och behöver. Och vill man uppleva ett lopp men behöver assistans så varför inte? Men jag tyckte att det var bra med en separat start efter alla andra, för även om Vätternrundans lopp är motionslopp så är det många (inklusive jag själv) som jagar tider. Om man råkar ha en kompis med elcykel som kan hjälpa till med dragjobbet, då känns det inte schysst tycker jag.
Och om man får köra elcykel på motionslopp så kan ju de generera ett ökat intresse för att köpa cyklarna, och i förlängningen kanske bredda cykelsporten än mer?

lördag 2 september 2017

Grevaloppet 2017

Idag var det dags för Grevaloppet i Karlskrona. Kändes som det var nyligen, men det är nästan ett år sedan sist. Banan var lite omgjord sedan förra året, det var någon ny stig. Blev lite förvirrad när jag kom dit, för det var inte riktigt tillkört så man såg inte direkt vart man skulle ta vägen.
Vi började med en startloop sedan kördes det två varv på banan, vilket blev totalt cirka 30 km och det blev ungefär 200 höjdmeter. Temperaturen var +18 °C och det kom lite regnstänk, men det blev aldrig så mycket så att det störde, mer än att glasögonen blev lite prickiga och immiga.
Det är rätt mycket stig på varvet, vilket gör att bristen på träning i just skogen märktes väldigt väl. Förra året minns jag att jag hade bra flyt i skogen men i år kändes det att jag inte alls hade samma fart. Men det positiva jag tar med mig är att jag faktiskt kunde cykla upp för de lite mer tekniska backarna i skogen och det kändes bra. Just att det är så mycket stig gör att man tvingas att fokusera på det man gör och inte kan sitta och fundera på en massa annat under tiden.
Jag kände mig seg i kroppen första varvet, pulsen drog iväg och det var tungt. Men hade i huvudet att det var ett motionslopp, jag gör det för att det är kul och för att få ett bra träningspass och jag var medveten om att jag kände mig lite hängig i början av veckan.
KÄnde mig lite missmodig när andra damen gick om mig och jag inte orkade hänga på, men kune inte svara så la energi på mitt lopp istället för att fundera på vad de andra tjejerna höll på med.
På andra varvet så hade jag några bakom mig, mer eller mindre nära beroende på terräng, så sista biten låg jag på lite, ville absolut inte bli omcyklad på slutet.
Kände mig rätt nöjd när jag stängde av klockan vid målgång, klarade mig precis under 2 timmar. Hade inte kollat något på klockan så hade ingen koll. Men känns alltid bättre att komma in precis under en heltimme.
Hann med lite före-och efterracesnack innan jag drog mig hemåt, trevligt även om det var lite i kyligaste laget.

Resultat

söndag 27 augusti 2017

SUP

Ikväll testade vi SUP, alltså paddla stående på en bräda. En mycket trevlig kväll.
Första gången jag såg detta var i Flensburg, maj 2014. Tyckte att det såg svårt ut. Men Nipe har talat sig varm om detta så jag tackade mer en gärna ja när jag fick möjlighet att prova.
Första tanken när jag ställde mig på brädan var "oj vad blöt jag kommer att bli". Men det visade sig att det var just att hoppa på och av som blev det svåraste på dagens tur. Det var skönt att komma ut på havet, och nyttigt. Så länge jag var närvarande i stunden så gick det bra, men om jag lät tankarna glida iväg så blev det svajigt.
Fick även lite egentid med Nipe så vi kunde prata av oss lite. Vi har alltid mycket att prata om ☺️

fredag 11 augusti 2017

Uppdaterad

Idag shoppade jag nya löpardojor. Tyckte att de gamla kändes långsamma, så var lite sugen på att byta märke, men det blev samma märke men en annan modell. Det var nog mer att mina gamla var rätt slutkörda. Jag köpte dem när jag gjorde Tjejklassikern 2013, sedan har de hängt med på några lopp och nästan all löpträning sedan dess. Tre swimrunlopp har de hängt med på, och lite swimrunträning inför två av loppen (hoppade ju över den träningen inför racet förra helgen), så de skorna kan pensioneras med gott samvete.
Nu ser jag fram emot att testa dem!

lördag 5 augusti 2017

Skärgårdsutmaningen 2017

Igår kväll bestämde vi oss för att köra Skärgårdsutmaningen i Söderhamn, P och jag. Har inte tränat swimrun sedan vi gjorde Skärgårdsutmaningen förra året, men kände mig trygg med att jag skulle fixa det, även om vi inte hade några förhoppningar om någon bra tid.
Det regnade hela dagen och temperaturen i luften var cirka 12 grader, temperaturen i yttre skärgården var någon grad varmare medan vattnet i sjöarna var rätt behagligt.
Det hade även regnat mycket innan tävlingen, ungefär 100 mm sedan igår.
Vi tog det väldigt lugnt i starten, joggade runt första löpsträckan i behagligt tempo. Första simningen kändes helt ok, men tog tid. Jag har simmat i öppet vatten en gång sedan tävlingen förra året och P hade lite nya grejer som han inte hade hunnit testa innan som skulle grejas med.
Vi kände oss rätt ensamma på banan i början när vi sprang, men såg andra lag på löpningen. Den längsta löpningen var på cirka 4 km, först i skogen sedan grusväg. Sprang långsamt men sprang hela grusvägen, och vi märkte att vi var starka i löpningen då vi tog oss förbi ett lag och fick kontakt med ett annat. De andra var starkare i simningen så vi hade koll på varandra hela vägen till mål.
Efter den längre löpningen så var det dags att simma lite i havet. Iskallt! Gjorde lite ont att stoppa ner ansiktet i vattnet, och det var lite vågigt, så både den och nästkommande simning var tuffa. Sista simningen var lång, men vi matade på. Kunde vada en del av den simsträckan, då vi drygade ut avståndet till laget bakom, medan de framför oss var snabba simmare och försvann i fjärran. Sista löpningen var på 400 meter och då kunde vi inte göra så mycket åt resultatet utan njöt mer av vår prestation.
Banan var lite omlagd sedan förra året med några fler simningar = fler upp- och igångar i vattnet. Det var även obanad terräng på några ställen, så även om det inte är så lång sträcka så tar det tid att ta sig fram, även för de bästa.
I år gjorde regnet banan lite tuffare, stigarna var översvämmade och vi sprang bitvis i ankeldjupt vatten. I en uppförsbacke trodde jag först att vi sprang i en bäck men det var visst regnvatten som rann... På något annat ställe var det plötsligt lårdjupt, en liten skogsbäck hade tydligen blivit både bredare och djupare än tidigare.
Men humöret var på topp och jag hade roligt. Det kändes helt ok på både löpningen och simningen, och naturen var fin. Vid målgång blev vi varmt välkomnade av arrangören och sedan bjöds det på bullar och innan jag insåg att jag frös så hade jag en filt över axlarna.
Det var riktigt skönt att duscha varmt efteråt, fast jag erkänner att jag saknade förra helgens efter-race-spa litegrann...

onsdag 2 augusti 2017

Alta Valtellina Bike Marathon 2017

I helgen var det dags för race, och i tävlingsklass dessutom.
I februari trodde jag att jag skulle kunna träna hyfsat under våren så jag skaffade licens och lyckades anmäla mig till race. Inte helt lätt när hemsidan var på italienska och tyska, men skam den som ger sig.
Våren blev mer VAB och sjukdomar än träning, så när jag väl stod på startlinjen så var fokus mer att försöka klara reptiderna.
Alta Valtellina startar i Val di dentro nära Bormio (Italien). Marathonsträckan går bort till Livigno sedan tillbaka och mäter drygt 90 km och enligt hemsidan ca 3500 hm. Jag valde Classicsträckan på 64 km och 2500 hm (fast min klocka tyckte inte att det var riktigt så många höjdmeter).
T skulle köra långt så vid 7 var vi vid starten, första start var kl 7.45. Speakern var helt exalterad och pratade oavbrutet, så när sista starten för långa hade gått (kl 7.59) satte jag mig och vilade huvudet och väntade på min start kl 10.29. Speakern höll igång, och jag hittade en som kunde engelska i mitt startled som översatte det han tyckte var viktigast, sedan bar det iväg.
Vi startade på cirka 1300 möh, sedan var startbacken på ungefär 600 hm. Vi cyklade serpentinerna upp för några veckor sedan, och det kändes helt ok. Nu drog pulsen iväg rätt tidigt och jag fick gå. Modet sjönk, såg ingen annan som gick och jag hade lite svårt att hålla humöret uppe.
Lite senare var det fler som gick, och det var en som cyklade som kommenterade att vi hade samma hastighet. Efter ett tag plantage det ut och jag trampade på utan att köra för hårt. Då plötsligt trampade jag om massor av folk. Blev lite förvånad men märkte det flera gånger under loppet. De flesta var duktigare än jag i uppförsbackarna, men sedan fanns det inget tryck i pedalerna på platten. Även på single track och i nerförsbackarna märktes det stor skillnad. Men tidsmässigt så kändes det som 70% av tävlingstiden tillbringades uppförs, så det behövs mer träning och lättare utväxling för att komma högre i resultatlistan.
Vi hade tur med vädret, sol och torrt. Högsta punkten var nog kring 2400 möh, jag ska erkänna att jag hade lite respekt för höjden då jag inte visste hur kroppen skulle reagera.
Det var gott om kontroller, i princip var det en på toppen av varje stigning. Lite kaos att ta sig fram, men så värt att få lite vattenmelon som smakade gott och svalkade i värmen.
Efter 6 timmar nådde jag målet och var riktigt trött, som man ju ska vara efter race. Kände mig nöjd, hade klarat reptiderna och var inte sist. Att sista milen var fin nerförskörning och att jag (tydligen) hade plockat tre placeringar på slutet gjorde att jag avslutade med en positiv känsla. Placeringen blev 18/36 i min klass, vilket jag tycker är klart godkänt.
Loppet är ju av helt annan karaktär än de lopp jag kört i Sverige (det var en italienare som frågade om vi hade mtb-lopp i Sverige - vi har ju inte så mycket berg sa han).
Vi stannade kvar på hotellet en natt efter racet också, vilket kändes som ett genidrag. Speciellt eftersom det var utrustat med spa. Bastu och bubbelbad var precis vad våra trötta kroppar behövde efter en heldag med cykeln!

onsdag 12 juli 2017

Serpentiner

Cyklade uppför en backe igår. För ett år sedan hade jag tyckt att det var löjligt jobbigt, nu tyckte jag att det var helt ok. Fast jag tycker fortfarande att det är roligare att cykla nerför.

tisdag 4 juli 2017

Plastbanta

Läste en artikel som hade tips på vad man skulle göra för att plastbanta, som ju har blivit lite inne nu. Klädaffärerna har till exempel gjort konsumenterna till bovar, och om man prompt vill bära hem sina plagg så får man betala för kassen med reklam på, precis som på vilken matvaruaffär som helst. Fast på matvaruaffären kan jag välja att köpa en pappkasse eller tygkasse istället. Jag har inte forskat om klädaffärerna har utökat sitt utbud. Jag såg en affär skänkte hälften av kassens kostnad till välgörenhet. Men den andra hälften gissar jag går till vinst då? För priset för kassarna är ju säkerligen medräknat i varans kostnad, någonstans har de ju betalats redan innan.
Fast nu var det ju om plastbantning jag egentligen tänkt att skriva, så återgår till det. Jag tycker att det är bra att tänka över sin användning av olika resurser, men ibland blir det liksom lite fel på vissa ställen. Just den artikeln tyckte att träskärbrädor var mycket bättre. Och ja, det kanske det är, men samtidigt tycker jag att man ska vara rädd om jordens resurser och inte gå och kasta allt gammalt för att köpa ett miljövänligare material. Den totala belastningen måste ju bli mycket större, bättre då att vänta till den gamla produkten är uttjänt för att byta ut den mot något bättre (artikeln andades lite ut med det dåliga och in med det bra). Och, med handen på hjärtat, hur ofta köper man en ny skärbräda?
Erkänner att det händer välidigt väldigt sällan här, så att jag råkar ha en liten plastskärbräda i detta hushållet känns som en mindre miljöbelastning än alla dessa plastlock på tetraförpackningarna.
Förut funkade det jättebra att vika upp och vika igen tetrorna, men för några år sedan skulle det vara plastlock på dem. Retade mig på det reda när det började komma och tyckte att det var miljöovänligt och det är ju knappast mer försvarbart nu när det skriks i högan sky om man råkar lägga brödet i en plastkasse. De plastlocken måste ju ha belastat miljön väldigt mycket mer än vad min skärbräda (som jag fortfarande använder) gör.
I artikeln tyckte de även att man skulle byta ut sina plastmatlådor till glas eller metall (som hade nackdelen att de ofta läckte). Hmm, en läckande matlåda, vad gör man ofta med den? Jo, lägger i en plastpåse och då var vi ju där igen... Glas är ju inte helt smidigt om man är på utflykt, dels för att det är tungt dels för att glas har andra egenskaper än plast, till exempel så blir det lätt ett pussel med väldigt vassa bitar om man glömmer bort sig  och ställer väskan hårt eller kanske låter tvååringen hjälpa till.
Nej, det är inte fel att plastbanta, men varför inte börja med att byta ut vardagsgrejer som ju påsar, plastförslutningar på tetraförpackningar, förpackningar som inte går att öppna som sitter till exempel tunt minneskort och sådant?

söndag 2 juli 2017

Muren

Förra helgen cyklade vi upp till en topp. Uppför hur länge som helst sedan nerför samma sträcka. Lite knöligt, så fick testa på min stackars tumme som protesterade lite. Halvvägs ner skuttade det ett rådjur framför mig, spännande.
Lite fika när vi kom ner till startpunkten igen, precis vid Muro di Sormano, en klassisk stigning som varit med på Girot.
Och innan jag riktigt tänkt igenom konsekvenserna av mitt uttalande så kläcker jag ur mig "den vill jag testa". Tog typ 5 minuter att rulla ner till start, sedan vände vi cyklarna och cyklade. Uppför, uppför och uppför. Varje höjdmeter var skriven på asfalten, och ibland var markeringarna löjligt nära varandra. Temperaturen var lite över 30 grader och jag kämpade och pustade. Kände mig inte direkt som någon bergsget när jag såg ödlorna springa framför mig, säkra på att inte bli överkörda trots att de bara var ett fåtal centimeter framför framdäcket.
Jag tog tid på mig att "njuta" av stigningen. Såhär en vecka senare har jag glömt exakt hur tungt det var, men jag har inte glömt att jag faktiskt fixade att ta mig upp!

onsdag 28 juni 2017

Depeche Mode, San Siro Milano

Igår var det ännu en gång dags att se Depeche Mode. Den här gången i Milano på San Siro.
Åkte till Italien i torsdags så jag har hunnit acklimatisera mig lite med värmen. I måndags kom värsta åskskuren när vi var ute och cyklade, men eftersom det var varmt så slapp vi frysa. Intressant känsla när man cyklar igenom en vattenpöl och vattnet är varmt!
Beställde biljetter precis när de släpptes (precis innan starten i Olofströmsloppet) och tog de bästa jag fick, tyvärr var Golden Circle slut så det fick bli sittplatser.
Tog tid att få parkering som var långt iväg, och på plats var det lång kö för att få komma in. Vi missade förbandet men hann tack och lov hitta våra platser innan Depeche började.
Våra platser var rätt högt upp. Fördelen med att vara lite högre upp var att det fläktade lite, vilket ju inte skadar när utetemperaturen var cirka 30 grader.
Publiken var förväntansfull och mycket bättre drag på läktaren än både Stockholm och Köpenhamn. Nu hade vi tur och hamnade bredvid andra fans så det var lätt att dra med varandra. De som satt bredvid mig frågade efter Personal Jesus om det verkligen var sista låten, och om jag var säker på det. Låtarna var samma som tidigare, men det gör inte så mycket. Precis som jag kan lyssna på samma låtar fler gånger hemma så kan jag lyssna på dem flera gånger live, de blir ju knappast sämre live på en stor arena tillsammans med fler som gillar dem.
Att stå längst fram ger såklart en helt annan upplevelse, men detta är helt klart en av de bästa DM-spelningarna från läktarplats!

söndag 18 juni 2017

Bildbevis

Jag må vara färgad av mina egna åsikter, men inte tycker jag att Junior verkade lida av att vara kopplad när han badade i Stilla Havet.

fredag 16 juni 2017

Motvind

Var taggad för avsockrar det, sedan kom verkligheten och knackade på. Ännu en släng av dagisbaciller, och om mamman inte får i sig energi så blir det jobbigt för både mamma och barn. Tog en liten timeout, fast godiset rör jag inte. Kikade ner i en godispåse idag, det fick räcka.
Men limekladdkaka båda bakades och smakades. Fast med lime, då räknas det nästan som frukt 😉

onsdag 14 juni 2017

Avsockring

En vän skulle fokusera på maten, och jag som har hållt en diet bestående av mycket choklad en lite för lång period insåg ju att det var ett utmärkt tillfälle för avsockring.
Idag var det dags att börja. Har inte tänkt så mycket på det utan snarare tvärtom mest försökt undvika att tänka på det.
På jobbet gick det bra, där äter jag sällan godis (i alla fall sista tiden). Cyklade till och med till jobbet idag så jag fick lite extra energi på morgonen.
Första fällan var när jag kom hem efter jobbet, låg på energi och ingen direkt plan på mat, men tacklade det bra och fick ihop middagen. Efter nattning hade jag ännu en dip, trött och sugen. Fick bli en kopp té trot att det är varmt och sommar. Och vips så hade jag klarat den här dagen! Vet av erfarenhet att jag kommer att tycka syd om migsjälv de närmsta dagarna, men att dt går lättare sedan. Och ja, det är lite lättare när jag vet att det är fler som kämpar.

söndag 11 juni 2017

Kopplad

Lusläste en artikel om en pappa som hade koppel på sitt barn. Många kommentarer, flera som tyckte att det var ett tecken på dåligt uppfostrade barn om man var tvungen att koppla dem och att man skulle undvika miljöer där vissa barn riskerade att försvinna.
Junior är en nyfiken kille, vilket jag tycker är jättebra. Väluppfostrad men har egen vilja. Dessutom är han det mest värdefulla jag har! Så i början när vi var ut och reste hade jag honom i sele och koppel, perfekt på flygplatserna! Dessutom ramlade han rätt ofta (han var ju bara cirka 1 år då) så då kunde man hjälpa till att dämpa fall...
När vi badade i Stilla havet hade jag också honom kopplad eftersom jag var rädd att han kanske skulle följa med någon våg ut om jag ramlade.
Man kan undvika saker eller så kan man vidta säkerhetsåtgärder. Det krävs lite mer av föräldern (speciellt om man är ensam förälder) om man vill låta barnet uppleva en massa saker (och det är inte alltid man orkar) men att dissa någon för att man tar till en säkerhetsåtgärd istället för att undvika tex folksamlingar är ju rätt dumt. De flesta föräldrar vill sina barn det bästa, och alla gör på olika sätt. Tack och lov, för annars kunde vi ju lika gärna stöpa alla i samma form.

onsdag 7 juni 2017

Lokalkännedom...

Idag hittade vi en lekplats som vi inte varit på förut. Kanske inget konstigt med det egentligen, men eftersom den är den som är närmast hem (om man räknar bort den på baksidan hemma då) så känns det ju som att jag borde haft koll på den åtminstone något år tidigare... Livet är fullt av överraskningar, för att sno ett citat från en av Stig Helmerfilmerna.

måndag 5 juni 2017

Baciller

Vabfri vecka förra veckan. Junior var förkyld i helgen och nu är det min tur. Kanske skulle lägga ner alla förhoppningar om vettig träning de närmsta åren?

fredag 2 juni 2017

Depeche Mode Köpenhamn

Den här gånger var det syster och jag som drog till Köpenhamn och kollade på Depeche Mode (och 44000 andra då). Vi hade inte fått tag i Golden Circlebiljetter direkt när vi beställde så vi behöll våra sittplatser, som var helt ok. Båda jobbade på dagen så vi körde efter det, faktiskt i rätt god tid. Vilket var tur, för det tog en hiskelig tid i Köpenhamn!Men fram kom vi och hittade en parkering typ 5 minuter från arenan (märkte vi när vi skulle gå dit).
Mycket folk utanför men vi kom in rätt snabbt. Tur vi gick in i tid, för såg sedan på sociala medier att det varit många som inte hunnit in innan de började!
Det var ett annat förband än i Stockholm. Kanske inte min typ av musik men den fick jag ju se lite senare. Det märktes att de har gjort några spelningar sedan sist, jag tyckte att det kändes tightare och inte lika trevande. Så bandet och spelningen får klart godkänt.
Men återigen, vad är det med publiken? Jag är medveten om att de har trogna fans som åldras de med, men jag har sätt många äldre som faktiskt kan röja, inte bara sitta still, prata sönder öronen på omgivningen (som ju är där för musiken), dricka öl och äta korv under själva konserten. Vår läktare hade nog samlat de flesta tråkmånsarna, den bredvid var det lite mer fart på.
De spelade samma låtar som i Stockholm, vissa låtar har nog varit med på alla spelningar de senaste 25 åren (Enjoy the silence och Never let me down again) och jag antar att det skulle bli ramaskri om de byttes ut. Men det finns så ofantligt många bra låtar så jag hade gärna sett att de vågat byta några fler.
Efter konserten körde vi hemåt, sedan var det bara att köra till jobbet dagen efter. På ett sätt kan jag sakna den tiden då det var spelning antingen en fredag eller en lördag, men jag fattar ju att det blir ohållbart med bara två spelningar i veckan för bandet och crew.

tisdag 23 maj 2017

Motbevisad

Fick finbesök förra veckan, och i lördags var vi på bröllop. Då blev jag lite motbevisad angående ett tidigare inlägg. När man träffar folk som man inte träffat innan så är det nära till hands att prata om vad man jobbar med. Och faktiskt, fick en väldigt entusiastisk reaktion, att det lät som ett riktigt spännande jobb. Tappade nästan hakan över entusiasm! Det var kul.
På söndagen var det X-cup, så efter minimalt med sömn blev det en tur till Ängelholm. Jag nöjde mig med att vara publik, erkänner att jag blev lite sugen på race. Men det var kul att träffa gamla cykelkompisar och få vara i skogen i alla fall.

tisdag 16 maj 2017

Sömn

Googlade på hur mycket en tvååring sover och hittade detta:
Ett- till tvååringen sover i genomsnitt omkring 12 timmar på natten och 1 - 2 timmar på dagen.
En treåring sover i genomsnitt omkring 12 timmar på natten och de flesta klarar sig med endast en liten middagslur.
Fem- till sexåringar sover 10 - 12 timmar på natten, de är vanligen pigga hela dagen och behöver ingen tupplur. Försök att få några lugna stunder under dagen till exempel en fruktstund eller sagostund.

Och funderar vf Junior är så försigkommen på just sömnbiten. Eller är det så att mamma är så himla rolig så det absolut inte går att sova sv den orsaken?

måndag 15 maj 2017

Blodomloppet 2017

Ännu en målgång på Blodomloppet i Karlskrona. Börjar bli tradition att springa med P. Eller nästan i alla fall, vi gjorde det förra året också.
Efter att ha kört en ultralång maraton med dagisbaciller senaste månaderna så har jag nästan inte tränat alls. Förkylningar har avlöst varandra och några gånger var jag sängliggande, ovanligt för att vara jag.
Så i år var målet att springa hela tiden vilket ju kräver att man disponerar loppet. Höll koll på kilometertiden, och innan start gissade jag på en tid på 1.02.30. Missade den med 10 sekunder men sprang hela tiden. Så trots att det tidsmässigt var ett av mina sämsta millopp så är jag nöjd, jag fixade en mil på nästan bara pannben.
Junior hade det jättebra under tiden för han fick följa med på orienteringsträning och köra tvättmaskin. Jag är väldigt glad och tacksam för att jag har så snälla vänner som tar med honom på olika saker. Om han får möjlighet att prova på många olika saker så är det lättare för honom att hitta sin grej.

lördag 13 maj 2017

Kalvinknatet

Juniors nummerlappspremiär blev kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men vad gör det? Han hade en bra dag med kusinerna, solen sken och äntligen var det varmt. Han somnade med ett leende på läpparna, så det verkar som att han var nöjd med dagen, och det är ju det viktigaste.

fredag 12 maj 2017

Jobbtankar

Då och då när man träffar nya människor så dyker frågan om jobb upp. Vad man jobbar med, titeln och vad det innebär. Flera gånger har jag fått höra att mitt jobb verkar urtrist och andra diverse mindre roliga ord. Jag blir lika förvånad varje gång, att det tydligen är ok Att häva ur sig det utan omskrivningar.
Jobbet är ju något som tar rätt mycket vaken tid, och att få höra att det man lägger hälften av sin vakna tid på något urtråkigt är ju mer eller mindre som att säga till den människan att man tycker att det verkar vara en trist figur. Det skulle aldrig komma på frågan att man spontant sa rätt ut att den respektive verkar vara ett riktigt stolpskott och att man inte kan förstå hur någon ens vill ta i människan med tång ens en gång, men att kritisera ens val av försörjning verkar vara fritt fram. Idiotiskt.

tisdag 9 maj 2017

Cykelpendla?

Tänkte ta tag i mitt liv och börja cykla till jobbet, i alla fall ibland. Det som tar emot mest är att jag måste gå upp tidigare på morgonen om jag cyklar, ogilla på den.
Nåväl, igårkväll tittade jag åtminstone på cykeln. Och konstaterade att bakdäcket var platt som en pannkaka. Faktiskt så införskaffades en ny slang redan idag, så med lite god vilja så hade jag kunnat fixa den ikväll. Men nä, så blev det inte. Tar inte många minuter men det är kallt ute och det är sent, borde sova. Men kanske kanske att jag får ihop det till fredag? Så återstår bara det där med att gå upp tidigare, som sagt det största hindret...

lördag 6 maj 2017

Global spirit tour - världspremiär

Jag har faktiskt tappat räkningen på vilken gång i ordningen det är jag ser Depeche Mode live. Den här gången var det speciellt. När det visade sig att det skulle bli världspremiär för turnén i Stockholm så ville jag ju absolut inte missa det! Trots att vi hängde på låset (om än på nätet) när biljetterna släpptes så lyckades vi inte få tag i Golden Circle, och inte ens fyra sittplatser bredvid varandra, utan vi fick sitta på ströplatser.
Fansen blir äldre, och viljan att röja på läktarna verkar minska i takt med att benskörheten ökar. Tittade mig omkring och jag var omgiven av gamlingar, och de satt ner och såg ut som de var på bio. Blev ingen allsång där det förväntades och jag tyckte det kändes lite trist att sitta där med dinosaurierna. Men plötsligt så händer det! Everything counts, och jag kände att nääää, de får sitta där och mossa igen jag kan iaf inte sitta still. Några enstaka till kände uppenbarligen likadant, och efter ett tag smittade det av sig. Det var med den låten konserten verkligen vände och det blev stämning.
Synd att publiken var så segstartad, men det blev riktigt bra till slut!

torsdag 4 maj 2017

Ofokuserad?

Alltså, två saker som inte är min starka sida. Packa och gå och lägga mig i tid.
När det börjar bli dags att gå och lägga mig, då kommer jag på tusen saker som jag "måste" göra innan. Sådant som absolut inte kan vänta en dag till. Som att dammsuga, byta lakan, tvätta lakan, diska, äta choklad och annat viktigt. Om jag dessutom ska packa på kvällen så kommer jag på ännu fler saker jag måste göra innan.
Packa gör jag ju lite då och då, så det stör men jag överlever att jag är en strulmaja när jag ska packa. Men gå och lägga mig, det gör jag ju typ 365 kvällar om året. Men lär jag mig? Nääää. Fortsätter med nattsuddandet och vaknar skittrött imorgon igen och undrar varför det kändes så prioriterat att tvätta håret mitt i natten...

söndag 30 april 2017

Hitta ut

Hitta ut är en kul grej. Damp ner en karta i brevlådan häromdagen med en massa checkpoints utsatta. Man letar upp en checkpoint och registrerar koden i en app eller på hemsidan och så lottar de ut priser längre fram, en checkpoint = en lott, period till och med oktober (?) i år från nu. Men den stora vinsten är att det finns en anledning till att ta sig ut i skogen.
Idag gick vi ut och tog några av de som är närmast hemma (utom den som är allra närmast den har jag sparat till en vardagkväll). tog med bärstolen för jag tänkte att Junior kanske blir trött. JO han blev nog lite trött men inte tillräckligt för att vilja bli buren. Han travade på snällt, delvis i obanad terräng, utan några protester. När vi plockat några gick vi hem och åt och vilade lite innan vi tog oss iväg en sväng med bilen och tog några mer avlägsna. Det som är lite knölig stig för mig blev värsta hinderbanan för Junior! Men det var mysigt tyckte vi båda två. Och jag får lite utmaning för huvudet också eftersom jag inte har haft orientering som en av mina starka sidor. Men man blir aldrig för gammal för att lära sig något nytt!

Ordbruk

Alltså, ibland blir jag lite trött på hur vissa ord överanvänds. Till exempel chock. Nä, i Sverige 2017 är det få som blir svårt chockade (i verklig benämning) av att skymta ett par trosor på TV. Ungefär hälften av befolkningen är trosanvändare, alltså ser trosor irl dagligen. Så att se en traskat borde knappast ge upphov till häftig sinnesrörelse (saols definition av chock).
Ett annat ord är trauma (kvarstående men efter psykisk chock). Läste om en kändis som ansåg att avkomman blivit traumatiserad efter en otrevlig händelse på ett tåg. Jag ifrågasätter inte om ungen blev ledsen, men traumatiserad? Insorterad i samma fack som någon som kanske får jobba i flera år för att komma tillbaka efter en svår upplevelse. Det kan ju vara så att barnet har särskilda behov och verkligen blev traumatiserat, men vissa tidningar verkar ha ett behov av att överanvända sådana ord, vilket urvattnar dem och när de behövs så finns det inget bra ord som kan beskriva det verkliga tillståndet.
Fast det kanske är en naturlig utveckling av språket? Förstärkningsirden räcker inte till, så istället för att vara lite hungrig så är man utsvulten. Efter en tid så blir betydelsen av utsvulten hungrig och någon kreativ stackare har fått hitta på ett nytt ord för de som verkligen svälter?
Fast jag tycker att trovärdigheten minskar där man överanvänder för starka ord.

tisdag 25 april 2017

Sjuk och trasig

Påsken tillbringades på varmare breddgrader, vilket visade sig vara ett smart drag eftersom jag hörde att det var snöslask hemma. Packade ner en massa träningskläder eftersom jag trodde att jag skulle träna men tydligen så trivdes alla baciller i värmen och jag fick hög feber istället. Börjar misströsta, kommer jag någonsin att bli frisk igen?
Innan jag åkte hann jag med ett besök hos ortopeden, och det var ju bra. De hade visst missat en detalj på röntgen vilket förklarade varför tummen inte ville göra mindre ont. Nu är den fixerad och ska vara så ett tag till. Beräknad läktid var aslänge + lite extra tid nu då eftersom den inte var fixerad i början. Om jag blir frisk någon gång så ska det bli spännande att se hur det går att cykla med tummen i det läget.

torsdag 13 april 2017

Utklädd

Idag när jag hämtade Junior gick jag höra att han kunde komma utklädd imorgon om han ville. Ööööh tänkte jag, påskkärring då? Och inventerade snabbt i huvudet antalet plagg hemma i storlek 98 som skulle kunna funka (=0). Hmmm, om jag sminkar ungen och sätter på en stor tröja som klänning så skulle han kunna vara Christer Lindarw kanske? Eller nääää, det betyder ju att vi måste gå upp tidigare... Hittade en pumpadräkt i storlek ettåring. Den vägrade han ens att prova.
Men! Han älskade sin nya solglasögon (så mycket att han satt och kollade på hela Bolibompa genom dem) så problemet löst. En skjorta och solglasögon så får han vara hemlig agent, tillsammans med kompanjon Roddan.
För egen del är det bara matlådeproblemet som ska lösas innan, eller så löser jag det genom att ta med mitt stora påskägg och äter upp det som är kvar. Gäller att vara kreativ och tänka utanför ramarna när man är ensam förälder som ska få ihop vardagen.

tisdag 4 april 2017

Rullat

Efter en tvåveckorsförkylning känns det som jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag hade bra flyt i träningen när jag blev sjuk, men nu känns det som att jag tappat allt igen. Testade att rulla en sväng idag, med Junior i barnsitsen. Han var lite ledsen i början eftersom jag lämnade Roddan hemma, men det gick över när det kom en traktor.
Jag är glad över att jag växlar med bromshandtagen för tummen var inte alls fit for fight,gick inte att hålla i styret ordentligt. Irriterande och så gör det dessutom ont. Men det sägs ju att det ska gå över så vi hoppas på det.

söndag 2 april 2017

Bättringsväg

Sega baciller det där. Inte tränat en meter på två veckor snart, nästan känns hur kroppen förfaller och lagrar in varenda chokladägg jag tröstäter. De lagras varsamt kring midjan, och fastnar ordentligt. Inte alls kul.
Efter att en sjukgymnast tipsat om att jag skulle bandagera min skadade tumme så har jag faktiskt inte lika ont längre. Den fick ju inte överbelastas, men det är lätt hänt att det blir gjort ändå, speciellt med en tvååring som bara har en förälder i livet. Ofta så lyckas jag lyfta utan att belasta min onda tumme men så håller jag lite fel så gör det skitont igen (lyckas rätt ofta själv också, så ska inte bara skylla på Junior).
Nu är det dags att attacksova och hoppas på mirakel under natten, kan jag vara frisk nog imorgon för att delta i Uddloppet månntro???

torsdag 30 mars 2017

Roddan & makaronerna

Alltså, Roddan har inget vidare bordsskick, sprider kalla makaroner över hela köket.
Det kan ju bero på att hans mun är i ihopsydd och att Junior försökt att tvångsmata honom också.

måndag 27 mars 2017

Dop

Finvädret följde med hem från Italien. Alla njuter utom Sofia som fortfarande är sjuk.
Igår bjöds det på snygg tårta i alla fall, en liten tröst.

onsdag 22 mars 2017

Sjuk

Hemma hos dagisbacillerna igen. Alltså, att försöka aktivera en tvååring när man själv mår pyton är inte det lättaste. Idag åkte vi ner till havet. Jag fick njuta av ljudet av vågor som kluckar mot stranden och Junior tyckte det var spännande. Lite insats av energi som gav plus på det mentala.

måndag 20 mars 2017

Kort men intensiv säsong

Årets skidsäsong på snö blev väldigt intensiv och kort. I lördags körde jag ett pass i San Bernadino, cirka två timmar blev det (och några vurpor). Fint sällskap, bra fäste och underbart landskap. Det är nästan taskigt att ha så fin utsikt i en nerförsbacke när man behöver koncentrera sig på att åtminstone försöka hålla sig på benen...
Vädret var helt ok, som det brukar vara när jag är i Schweiz. Men på slutet så började det blåsa, lagom till att det var dags att åka "hemåt" igen. 11 grader varmt är nog värmerekord för mig när jag kör längdskidor!

torsdag 16 mars 2017

Curling

Igår testade jag curling, en trevlig AW med jobbet. Det var som väntat rätt svårt och rätt kul. Just själva curlingen (snurren på stenen) var svår att få till. Antingen blev det inte alls eller för mycket. Lagom var inte lätt. Precis som lagom hårt, det var inte heller lätt.
Idag VAB = en annan form av curling krävdes...

fredag 10 mars 2017

Lite är bättre än inget

Solen värmde genom fönstret på jobbet idag och jag drömde om en cykelrunda efter hämtning av Junior. Men när jag  skulle köra hem efter jobbet så var det inte alls särskilt skönt i vinden, och det var något regnliknande i luften. Urrk. Hämtade på förskolan och det tog som vanligt ganska lång tid att ta sig hem. EN av måste nämligen hoppa i varenda vatten(gyttje)pöl som finns på hela vägen hem, kolla läget bakom varenda sten och gå baklänges uppför jobbiga backen som är nästan hemma. Just det där att gå baklänges uppför en brant och lång backe kanske är ett bra knep? Man slipper se hur långt det är kvar uppåt, man ser bara en rolig nerförsbacke istället...

Nåväl, vi kom hem tillsslut och jag tänkte att nä vadfasen, jag kan inte sitta härinne och glo hela kvällen så det blev en liten runda med Junior i barnsitsen. Han älskar att åka bakom mig på cykeln, och i första nerförsbacken med lite svängar så kände han nog lite fartkänsla
"Wow" hörde jag honom säga flera gånger. Blev en humörhöjare för oss båda, perfekt inledning på helgen!

tisdag 7 mars 2017

Tillbaka i löpardojorna

I lördags undrade jag vad jag pysslade med. Astungt! En kilometertid som kändes toklångsam, och jag kände mig svag.
Idag blev det den vanliga rundan med barnvagn. Trots att jag var toktrött så kändes det lättare än vanligt. Sicken överraskning att asfalt är lättare att springa i än sand... Orkade till och med springa uppför sista backen. Så idag fick jag belöningen för att jag tog mig igenom lördagens race.

måndag 6 mars 2017

"Sov när barnet sover"

Som alla andra småbarnsföräldrar så är jag trött, konstant sömnbrist. Då och då får jag det välmenande rådet att sova när barnet sover. Låter ju jättebra, men blir lite irriterad.
* Brukar sova när Junior sover. Faktiskt. Vore rätt korkat att tro att jag får sova när han är vaken.
* visst, jag vill slippa sömnbrist. Men jag vill också duscha gärna någon gång i veckan utan att någon annan ändrar temperatur, stänger av vattnet, får tvål i ögonen eller bara ledsnar under tiden.
* vuxengrejer, att betala räkningar tex utan att någon annan samtidigt knappar på samma enhet, det är också något jag offrar sömntid för att göra själv.
* tvätta, utan att någon ändrar program under tiden är ju också vuxenlyx.
* att dammsuga utan att någon oavbrutet stänger av dammsugaren är troligen också för mycket begärt.
Kan ju vara så att det är lätt att glömma vad den andra föräldern gör medan man själv tex nattar.

Men om jag bara struntar i den lyxen, och verkligen ska sova när han sover, kan samma välvilliga rådgivare då garantera att jag slipper känna stress över att aldrig få göra dessa saker i fred? Och tror de verkligen på allvar att man fixar att alltid ha 100% koll under dygnets alla vakna timmar? Att man kan somna på kommando, utan att låta hjärnan varva ner?
Och om läggningen går åt skogen och barnet inte alls tänker sova, tar de då bara ett djupt andetag och somnar när barnet väl somnar?

Fast nu verkar det som att det kanske är någon som tänker bli trött här. Så det är väl dags för mig att totalblunda för göromålen som behövs fixas och somna på beställning, vilket ju är asenkelt för vissa antar jag.

söndag 5 mars 2017

Bara ut och cykla?

Planen var en cykeltur på förmiddagen eftersom det skulle bli snö på eftermiddagen. Helst hinna hem innan målgången på Vasaloppet också.
Gick upp vid 8, kollade starten och två minuter senare vaknade Junior och kom ner för trappan.
Fixa iordning frukost, se till att båda får i sig frukost, helst sittandes vid bordet. Borsta tänderna och klä på. Sedan byta tröja på Junior som lyckats blöta ner sig. I med linser på mig. Byta blöja på Junior. Få på mig träningskläder. Byta tröja och byxor på Junior som blött ner sig. Klä på overall, mössa och skor på Junior, släppa ut honom innan han blir överhettad. Få på migsjälv ytterkläder. Fixa vattenflaska. Argumentera om vantarna ska vara på eller av (blev en kompromiss, tunnare vantar). Konstatera att vagnen egentligen behöver pumpas men prioriterar att komma iväg.
Ner med Junior i vagnen. Hänga på vagnen på cykeln, snabb check om jag fått på mig de kläder jag tänkt, Junior sitter fast o har det bra och sedan iväg så jag hinner tillbaka för att se målgången. Känner mig uppvärmd innan jag ens kommit upp på cykeln... Blåser halv storm, och ekipaget har både schysst vindfång och schysst vikt, känns rejält i benen och hastigheten är inget att skryta med.
Hinner hem innan målgång, och har en son som sprudlar av energi och vill göra en massa saker...

lördag 4 mars 2017

Åhus trail run 2017

Anmälde mig till Åhus trail run för ett par veckor sedan, tänkte att det kunde vara en kul grej att göra. Det är ju fin natur i Åhus, så jag tänkte att jag skulle njuta lite av omgivningen, och skaffa barnvakt så jag kunde springa utan barnvagn som omväxling. Det var orientering på samma ställe, så N var ju den perfekta barnvakten för dagen!
Alltså, det där att njuta av omgivningen, det kunde jag ju pyssla med efter loppet... Det var en tung bana. Om det inte var lös sand så var det uppförsbacke, typ. Kände mig klen, men nerför gick det faktiskt bra. Många fegade och trippade ner försiktigt medan jag är kanske lite latare och älgade på istället, bara släppte loss benen så fick de ha fri fart. I någon backe var det smalt, så jag fick hålla igen bakom, det var mycket jobbigare än att utnyttja lutningen.
Banan var bitvis smal, bitvis jättebred. Med runt 500 startande så hade det inte gjort något om 5 km-klassen hade startat kanske 10 minuter efter 10 km klassen (som sprang två varv på samma bana). På de breda partierna var det förstås trevligt att det var många ute, men på de smala så blev det väldigt trångt.
Jag blev glatt överraskad när jag kollade resultatet, var på den övre fjärdedelen i listan, det var oväntat!

Junior fick prova på att orientera, det var en snitslad bana för de minsta. Tur det, jag är inte jätteduktig på orientering... Han tyckte det var roligt, och han fick både äpple, dricka och popcorn i pris vid målgång.

tisdag 21 februari 2017

Nya mål

Hastigt och lustigt så har jag nya mål. Ett i omedelbar närtid (nästa vecka), ett lite längre fram och ett ännu längre fram.
Nästa vecka ska det springas, kanske mer länge än långt. Men tror det kommer att bli en bra dag i skogen, dessutom kommer jag få trevligt sällskap . Inga tidsmål ( i nuläget) bara ut och ha roligt!
Och en morot att komma igång igen efter sjukdom.

söndag 19 februari 2017

Sova?

"Sov när barnet sover" har jag fått höra av mer än en välvillig medmänniska.
Eftersom mitt barn är rädd att missa något så innebär det (om jag skulle följa det rådet) att jag aldrig får duscha själv, läsa, betala räkningar utan "hjälp"  osv.
Det är stor skillnad på att vara ensam med barn mot att vara två vuxna.
I helgen hade jag finbesök, vilket innebar att vi var två vuxna,och det är en enorm skillnad! Cyklade en liten runda igår. Jag slapp extravikten på cykel (och tur var väl det eftersom jag tydligen inte var riktigt 100 än), jag fick duscha - själv- direkt efter träningen när jag var frusen, och jag kunde laga mat med båda händerna!
Men nu har barnet somnat, så jag får väl försöka att göra detsamma.

onsdag 15 februari 2017

Skräppost och missade mål

Skräpposten, det är en mapp som jag inte brukar engagera mig särskilt mycket i, men nu väntar jag på ett mail så jag kollade den. Tydligen hade jag fått mina bankkonton låsta, enligt mail som låg i den mappen. Mailen var från oktober och det var från banker som jag inte är kund hos. Redan i ämnesraden hade de misslyckats med en korrekt svenska. Trovärdighet 0 mao.

Mitt träningsmål, det är tyvärr nerlagt. Just den utmaningen, att springa onödigt långt ett visst datum, det har jag lagt ner. Och i samma ögonblick som jag bestämde mig för att hoppa över det så kände jag mig lättad. Jag behöver inte känna någon stress för att jag fortfarande är sjuk, och behöver inte börja för tidigt  med att pressa mig.
Men för att inte bli helt förslappad så har jag satt upp lite andra mål. Några i närtid (löpning) och något lite längre fram, men där har jag inte bestämt mig riktigt än. Beror på om jag får det där mailet snart också...

lördag 11 februari 2017

Funderingar

Dagisbacillerna lämnade Junior och flyttade in hos mig istället. Träningsveckan började bra, men på grund av bacillerna så blir det ännu en vecka med inte alla pass gjorda. Lättare sagt än gjort att få ihop träningen när man kör hela rejset själv med barn.
Och apropå det så läste jag en (gammal) krönika där det stod att man får skylla sig själv om man får låg pension om man jobbar deltid under småbarnsåren. Alltså, om folk bara kunde höja blicken någon centimeter och kolla lite utanför sin egna horisont... Lite prao i verkligheten innan man uttalar sig kanske?
Gjorde en snölykta idag. Kan ju inte njuta av skidåkning nu när jag är sjuk, men kan ju fortfarande njuta av snön. Lättare sagt än gjort. Junior tycker att det är roligt att blåsa ut ljus, det var inte riktigt bra kramsnö, allting rasade några gånger och Junior la sig på alltihop. Men lyckades få ihop en lykta tillslut, med ett ljus som brann på insidan. Kanske än mer njutbart att titta på när jag vet vilket jobb det var att få ihop den?

tisdag 7 februari 2017

Träning

Testade att göra ett enkelt träningsupplägg, bara för att få lite disciplin och genomföra den träning jag vill, samt att jag har ett mål i slutet av programmet. Det är bara tre konditionspass per vecka, borde ju inte vara någon match tyckte jag när jag skrev ihop det. Planen var att skriva ett enkelt program som var lätt att följa. Men tydligen så är jag inte lika disciplinerad längre, det är svårt att få ihop det.
Började känna mig lite butter redan förra veckan. Läste om andra mammor som tränar och fixade det bra, jobbade och med största sannolikhet är jättebra mammor. Tänkte själv på mitt sköldpaddstempo jag håller när jag är ute och springer och hur svårt jag har det att få ihop ynka tre pass i veckan. Till exempel i lördags hade jag kunnat få ihop ett löppass men jag la mig på sängen när jag hade avlastning och Junior fick komma ut med någon annan än mig.
Idag somnade han såpass tidigt så jag hade möjlighet att komma upp på TC redan vid 20-tiden - det tillhör verkligen ovanligheterna! Så äntligen fanns det tid för ett tröskelpass. La på 75% av effekten som jag körde sådana pass på i min krafts dagar, och redan där kände jag mig missmodig. Försökte peppa migsjälv, att det faktiskt var samma effekt som jag körde på förra året. Kändes fortfarande motigt och jag funderade på allvar att sätta mig i soffan och äta godis och läsa en bok istället (vilket jag inte heller hinner med en normal dag). Planen var 40 min tröskel, delade upp det på fem åttaminutare, fast utan vila (om Junior skulle vakna så ville jag inte slösa TC-tid på onödig vila).
Förr när jag körde TC så var det helt otänkbart att köra utan musik. Under intervallerna så gick jag in i musiken och tänkte att jag får inte titta på klockan förrän refrängen kommer eller den här låten är slut. Nu måste jag höra om Junior vaknar, så jag lyssnar på Monarken och fläkten som premiäranvändes idag, tillsammans med mitt egna flåsande. Fick köpa en ny fläkt eftersom den gamla bokstavligen föll i bitar, troligen av ålderssvaghet.
Fördelen med att köra tröskelpass är att det, fysiskt sett, inte är jobbigare minut 37 än vad det är minut tre, om man verkligen håller sig under tröskel. Så när jag väl kommit in en bit i passet så tänkte jag att det var lika bra att passa på, jag vet inte när jag har möjlighet att köra ett sådant pass nästa gång.
Efter avklarat pass så var humöret betydligt bättre än innan, och under nedvarvningen så tänkte jag att jaha, jag är inte alls så stark och bra tränad som jag varit innan. Självklart hade jag gärna haft den fysiska form som jag hade då, men jag gr så gott jag kan, vad mer kan man begära? Målet med min träning nu är något helt annat än vad det var då. Dessutom är det mitt andningshål, när jag kör ett pass som ikväll så rensar jag huvudet från jobbiga tankar, fokuserar bara på här och nu. Och oftast mår jag lite bättre efter träningen än vad jag gjorde innan. Jag har lite andra perspektiv nu, och andra mål.

torsdag 2 februari 2017

Milen

Hade barnvakt idag, så tog mig runt milen till fots, mestadels joggandes. Mycket grusväg och lite asfalt. En bit som jag cyklade en gång för massa år sedan, så kändes ju som nytt. För jättelänge sedan delade jag ut post där, men att det var en lång brant backe, det märktes ju inte när man körde bil. Skymningen föll så jag var rätt motiverad till att inte gå så mycket, eftersom det är väldigt mörkt i skogen när det inte finns några gatlampor.
Plankan på jobbet blev 1,5 minut + 45 sekunder med 15 sekunders vila däremellan. Det var ju också ett sätt att avsluta arbetsdagen... Känns i mer än en muskel nu kan jag berätta!

tisdag 31 januari 2017

Electronic winter 2017

Drog till Göteborg i gott sällskap, slappade på hotellrummet, käkade god mat och var på konsert. Ingen hemlighet att det var bara för att se Mesh. Det var nog 2,5 år sedan jag var på spelning sist. Mycket har hänt sedan dess, men jag uppskattade verkligen att komma ut. Det blev en bra helg!
Distanspasset förra veckan blev av olika anledningar inställt, men gör ett nytt försök den här veckan och hoppas på att få ihop det.

måndag 23 januari 2017

Träningsprogram

Tänkte göra ett försök att följa ett träningsprogram. Har ett rätt högt mål med vad jag vill klara , om bara åtta veckor. Så kände att jag får ta ta i min träning och strukturera upp det hela. Har lagt ett hyfsat lätt program (hallå liksom, jag är ensam vårdnadshavare och jobbar också) där det finns utrymme för extrapass. Mängdmässigt känns det nästan i minsta laget för att klara mitt mål, men räknar med att mitt pannben tar mig i mål. Man ska aldrig underskatta en vinnarskalle!

söndag 22 januari 2017

Planka

När jag kom tillbaka till jobbet efter jul så hade kollegorna börjat göra plankan några gånger i veckan. Klart man hänger på! Men den här veckan blev det bara en gång på jobbet, så jag tänkte att åtminstone en gång till får det bli.
Sagt och gjort, satte timern på en minut och började. Då kom Junior och tyckte att telefonen var en kul leksak och började fippla. Såklart hittade han vart man pausar timern... Blev nog lite längre än den tänkta minuten.
Igår fick P med mig ut i löpardojorna. +5 grader, sol, vindstilla och talgoxar som titifyade, bättre kan det knappast bli. Dessutom barnvakt, så mycket lättare än att springa med vagnen!
Faktiskt så har jag skrapat ihop en träningsvecka som jag är nöjd med den här veckan, känns bra.

onsdag 18 januari 2017

Tabata

Att få ihop vettig träning när man är ensam vårdnadshavare för en energisk tvååring som släpar hem dagisbaciller titt som tätt, det är en utmaning. Jag försöker glädjas över de pass jag lyckas skrapa ihop istället för att deppa över det jag inte klarar.
Försöker hitta löpsteget igen, det går sådär. Tungt och ingen stuns, går långsammare än en snigel i vinterdvala. Men håller på att formulera ett mål där både löpsteg och kondition är inblandat, så det är bara att kämpa på.
Idag hände något. Sent på kvällen, efter att Junior somnat efter kvällskiftet, satt jag plötsligt på TC. Ombytt. Bara det är en sensation. Än mer noterbart är att jag faktiskt genomförde ett Tabatapass. Utan att trilla av cykeln! Smärtsamt med gick att uthärda. Och tillräckligt kort för att vara praktiskt genomförbart mitt i natten när jag äntligen har möjlighet att träna. Morgonen är inget alternativ eftersom det finns risk för att Junior bestämmer sig för att vakna tidigt, och han är inte jätteintresserad av att vara publik.
Får se hur mycket jag ångrar mig imorgon, sömnbrist och ben som protesterar mot behandlingen.

torsdag 12 januari 2017

Sjuk sömnbrist?

Ont i kroppen och snorig idag. Försöker in i det längsta skylla det på sömnbrist, eftersom senaste veckan betytt en stor omställning för mig och Junior. Gått upp i arbetstid samtidigt som vi håller på försöka hitta en normal dygnsrytm igen. Som lök på laxen så har jag godis-och colauppehåll från i måndags.
Utan cola går rätt bra, godis, sådär, sugen och äter kakor istället. Men vis av erfarenheten så vet jag att det blir mindre med det med, så det är lugnt. Men sömnbrist, den är svårare. Var lättare förr, innan barn. Då kunde man se fram emot helgen, att åtminstone få sova ut en gång i veckan. Nu blir det en gång i månaden, i bästa fall...
Men hoppet är det sista som överger människan, sägs det, så kanske kanske blir lite tränat i helgen? En dos frisk luft rensar hjärnan och gör att jag brukar känna mig piggare en stund i alla fall.

måndag 9 januari 2017

Flyga med småbarn

Att flyga själv med ett barn i två-årsåldern kan vara lätt utmanande. Innan barnet blir två år så räknas det som spädbarn och får sitta i knät till en mindre kostnad, efter tvåårsdagen så är det ett barn och får sitta i eget säte, vilket ju också är dyrare.
På en månad så har jag upplevt båda varianterna.
I början av december flög Junior och jag till Italien, och han räknades som spädbarn. Jag hade ändå tur , för både på vägen dit och hem så var sätet bredvid mig ledigt så han kunde husera där under själva flygresan, men satt i mitt knä vid start och landning. På hemvägen satt det dessutom en förstående och vänlig medpassagerare som hjälpte till att roa honom samt hjälpte mig med lite prylar när jag skulle av planet - all cred till honom! Så den resan blev bättre än förväntat.
Resan förra veckan var med ett budgetflyg, och således lite mer trångt mellan sätena. Det var dessutom fullt på både vägen dit och hem, så jag var tacksam att jag betalt för det extra sätet (han fyllde två år när vi var iväg så egentligen skulle jag bokat honom som spädbarn enligt deras regler men bedömde att det var värt pengarna med eget säte).
Ett extra säte betydde dessutom extra plats för handbagage under sätet framför, praktiskt med alla grejer inom räckhåll. För det där med att sitta långt ifrån mamma vid starten var ju inte riktigt populärt, men mamman hade bokat fönsterplats vilket hjälpte lite. En massa spännande saker att titta på fanns det ju! Med avgång i ottan fanns förhoppningen om en lite lugnare flygtur, men nä, det var alltför spännande. Det var andra barn i samma storlek som Junior och de vilade så föräldrarna hann med en liten tupplur, men vi skulle visst hålla på att greja med allt. Hade bunkrat upp med leksaker, clementiner, godis och fullt batteri i telefonen så han kunde titta på bilder och filmer. Så nu känns två timmars flygning faktiskt helt ok, även med en tvååring med mycket energi och spring i benen.

tisdag 3 januari 2017

Springa?

Letar efter löparformen, går sådär. Men vädret och miljön var i alla fall trevligt!

söndag 1 januari 2017

Jul och nyår

VAB, massa julmat och slutligen tillfrisknande kan sammanfatta senaste veckorna lite kort. Men äntligen blivit frisk och träningsbar, så idag testade vi barnsitsen. I hela fem kilometer, för sedan fick jag en glasbit i däcket eftersom någon hönshjärna pajat glaset i en busskur.
Börjar formulera ett träningsmål i huvudet, men behöver lösa några praktiska saker innan jag bestämmer mig till 100%, så fram tills det är löst ska jag bara försöka smyga igång kroppen och hålla mig frisk och skadefri. Så kan alla dagisbaciller vara vänliga att vända i dörren från och med nu?