Att flyga själv med ett barn i två-årsåldern kan vara lätt utmanande. Innan barnet blir två år så räknas det som spädbarn och får sitta i knät till en mindre kostnad, efter tvåårsdagen så är det ett barn och får sitta i eget säte, vilket ju också är dyrare.
På en månad så har jag upplevt båda varianterna.
I början av december flög Junior och jag till Italien, och han räknades som spädbarn. Jag hade ändå tur , för både på vägen dit och hem så var sätet bredvid mig ledigt så han kunde husera där under själva flygresan, men satt i mitt knä vid start och landning. På hemvägen satt det dessutom en förstående och vänlig medpassagerare som hjälpte till att roa honom samt hjälpte mig med lite prylar när jag skulle av planet - all cred till honom! Så den resan blev bättre än förväntat.
Resan förra veckan var med ett budgetflyg, och således lite mer trångt mellan sätena. Det var dessutom fullt på både vägen dit och hem, så jag var tacksam att jag betalt för det extra sätet (han fyllde två år när vi var iväg så egentligen skulle jag bokat honom som spädbarn enligt deras regler men bedömde att det var värt pengarna med eget säte).
Ett extra säte betydde dessutom extra plats för handbagage under sätet framför, praktiskt med alla grejer inom räckhåll. För det där med att sitta långt ifrån mamma vid starten var ju inte riktigt populärt, men mamman hade bokat fönsterplats vilket hjälpte lite. En massa spännande saker att titta på fanns det ju! Med avgång i ottan fanns förhoppningen om en lite lugnare flygtur, men nä, det var alltför spännande. Det var andra barn i samma storlek som Junior och de vilade så föräldrarna hann med en liten tupplur, men vi skulle visst hålla på att greja med allt. Hade bunkrat upp med leksaker, clementiner, godis och fullt batteri i telefonen så han kunde titta på bilder och filmer. Så nu känns två timmars flygning faktiskt helt ok, även med en tvååring med mycket energi och spring i benen.
