Som alla andra småbarnsföräldrar så är jag trött, konstant sömnbrist. Då och då får jag det välmenande rådet att sova när barnet sover. Låter ju jättebra, men blir lite irriterad.
* Brukar sova när Junior sover. Faktiskt. Vore rätt korkat att tro att jag får sova när han är vaken.
* visst, jag vill slippa sömnbrist. Men jag vill också duscha gärna någon gång i veckan utan att någon annan ändrar temperatur, stänger av vattnet, får tvål i ögonen eller bara ledsnar under tiden.
* vuxengrejer, att betala räkningar tex utan att någon annan samtidigt knappar på samma enhet, det är också något jag offrar sömntid för att göra själv.
* tvätta, utan att någon ändrar program under tiden är ju också vuxenlyx.
* att dammsuga utan att någon oavbrutet stänger av dammsugaren är troligen också för mycket begärt.
Kan ju vara så att det är lätt att glömma vad den andra föräldern gör medan man själv tex nattar.
Men om jag bara struntar i den lyxen, och verkligen ska sova när han sover, kan samma välvilliga rådgivare då garantera att jag slipper känna stress över att aldrig få göra dessa saker i fred? Och tror de verkligen på allvar att man fixar att alltid ha 100% koll under dygnets alla vakna timmar? Att man kan somna på kommando, utan att låta hjärnan varva ner?
Och om läggningen går åt skogen och barnet inte alls tänker sova, tar de då bara ett djupt andetag och somnar när barnet väl somnar?
Fast nu verkar det som att det kanske är någon som tänker bli trött här. Så det är väl dags för mig att totalblunda för göromålen som behövs fixas och somna på beställning, vilket ju är asenkelt för vissa antar jag.
