söndag 29 oktober 2017

Nä ja e int bitter...

Jag vet att det är dumt, ändå kan jag inte låta bli. Läser bloggar där det bloggas om föräldralivet, med sömnbrist och vardagspussel. Om jag inte hade blivit ensam förälder så hade jag säkert klagat på samma saker, men nu...
Då och då får jag prova på att inte dra hela lasset själv, men alltsom oftast är det bara en dragare på detta lass, vilket börjar kännas.
Äta/sova i skift? Om det inte finns någon som kan av lösa, tja då får man försöka lösa det på annat sätt. Eller inte sova så himla mycket. Det går att klara sig på relativt lite sömn, även om det inte är eftersträvansvärt. Äta, det är samma regel som med sömn, ät när barnet äter precis som man ska sova när barnet sover.
Träna ihop? Eh, är man ensam förälder så finns ju inte någon annan hemma när barnet sover, så träning får lösas på annat sätt. Oftast får Junior följa med, vilket han förvisso tycker är rätt trevligt (och jag med), men det kräver ju att man kommer ut innan barnet riskerar att somna på träningspasset.
Sovmorgon? Ibland så, om man lånar ut barnet tex. Då kan jag drömma om den där sovmorgonen som kanske inträffar om sex veckor. I mitt gamla liv tyckte jag det var pest om jag inte fick minst en sovmorgon i veckan. Livet förändras.
Men jag har ju min belöning varje dag i Junior, så nä, jag är faktiskt inte bitter.

onsdag 18 oktober 2017

Olofströms höstlopp 2017

I lördags var vi och sprang Olofströms höstlopp.
Först ut var Junior i klassen för de yngsta barnen (tror han var yngst av alla). Alltså, han älskar att springa, men han har inte riktigt förstått tjusningen med att springa lopp ännu. Men han var nöjd med vattenflaskan han fick i pris i alla fall.

Junior - sötast i startfältet!
Jag valde 5 km-klassen, precis som förra året, vilket kändes som en lagom distans. Det visade sig också vara dagens största klass, och det känns mer ovant!
Nu har jag lärt mig att banan är rätt utmanande så i år hade jag ett snällare tidsmål som var lite mer luddigt. Tänkte att 32-33 min kanske var rimligt, sedan finns ju alltid drömmålet under 30 min när det är den distansen, men just i detta lopp kändes det lite väl tufft för att ens fundera över. Dessutom har jag råkat fippla till displayerna på min pulsklocka så jag känner inte alls igen mig, jag kan inte alls snabbt hitta mina data eftersom de står på andra ställen nu.
Jag satte istället målet att springa hela varvet och att känna att jag gjort vad jag kunde under loppet. Sagt och gjort, studsade iväg i starten, men ganska snart var jag klok och tog rygg på en tjej istället för att kuta om henne. Det visade sig att hon höll ett bra tempo, jag fick pressa mig lite för att hänga med men i början var det inte omöjligt. Tappade henne i uppförsbackarna men kunde ta igen nerför. Ungefär halva loppet höll jag hennes rygg innan jag tappade henne. En annan tjej hade dragit om och en tredje turades om att springa om och bli omsprungen, men henne lyckades jag gå ifrån när det blev lite stökigare stig.
Med en dryg kilometer kvar ser jag min "gamla" farthållare och den andra tjejen som gick om tidigare. Trodde de var för långt före för att jag skulle hinna ikapp, men tänkte att jag ska göra luckan så liten som möjligt. Märkte att jag tog in och med kanske 150 meter kvar så var jag ikapp. Tjejen som höll farten i början ryckte direkt och jag var chanslös, men den andra tjejen bara skulle jag förbi och spurtade järnet sista biten.
Glatt överraskad blev jag när jag stannade klockan och såg att tiden stannade under 30 minuter (29.49 enligt resultatlistan) och det visade sig att jag kom in på en tiondeplats i år igen. Samma placering som förra året och typ 18 sekunder långsammare. Klart godkänd insats, nöjd!
Spurtade till mig en tiondeplats.


söndag 8 oktober 2017

Run of hope

Idag blev det nummerlapp igen, men på ett annorlunda vis.
Fick finbesök i fredags kväll. T sa att han tänkt att springa på lördagen så jag föreslog Run of hope, som anordnades i Långasjönäs samtidigt som Falkdrevet. En gemensam start klockan 10, sedan kunde man starta själv fram till 12 eller något. Sa till T att ta den gemensamma starten så kunde jag sticka ut när han kom tillbaka så kunde han ta hand om Junior.
Tog det lite lugnt hemma på morgonen och hade inte riktigt koll på var starten var någonstans så det blev lite tight med tiden. Men 90 sekunder innan start var T på plats i fållan, nästan längst bak. Sedan roade han sig med att springa om folk, och sprang om alla utom en. Imponerande!
Sedan stack jag ut, var själv springande i spåret (några som gick) så jag pinnade på och njöt av den vackra naturen. Hade ett mål och det var att springa hela vägen, annars såg jag det som träning  för en god sak. Har sprungit femman i Nytorpet massor av gånger, men den här gången var jag visst djupt försjunken i mina egna tankar, för plötsligt kände jag inte riktigt igen mig. Men fick syn på en gul markering och sedan kände jag igen mig lite väl bra, hade jag inte sprungit där nyss? Jaja, det lär väl synas när jag lägger över filen, tänkte jag och fortsatte att pinna på. På slutet stod min favoritfanclub och hejade, så sista biten sprang jag med ett leende på läpparna.
Jag hade cirka 1 km längre sträcka än de andra, och med en koll på filen så visst hade jag tagit ett extra varv på ett ställe ute i skogen, såklart någon backe som jag tog två gånger. Men ändå hade jag sprungit hela tiden, så trots min miss så klarade jag mitt mål och fick alltså lite extra träning. Nöjd!!
Sedan var det Juniors tur. Nipe lånade ut en pinne och hjälpte oss iväg på Miniknat, en snitslad bana som de minsta "orienterade". Bra med snitslad bana när mamman inte ens hittade starten...På slutet tyckte han att det var riktigt kul och sprang mellan kontrollerna.