Nä ja e int bitter...

Jag vet att det är dumt, ändå kan jag inte låta bli. Läser bloggar där det bloggas om föräldralivet, med sömnbrist och vardagspussel. Om jag inte hade blivit ensam förälder så hade jag säkert klagat på samma saker, men nu...
Då och då får jag prova på att inte dra hela lasset själv, men alltsom oftast är det bara en dragare på detta lass, vilket börjar kännas.
Äta/sova i skift? Om det inte finns någon som kan av lösa, tja då får man försöka lösa det på annat sätt. Eller inte sova så himla mycket. Det går att klara sig på relativt lite sömn, även om det inte är eftersträvansvärt. Äta, det är samma regel som med sömn, ät när barnet äter precis som man ska sova när barnet sover.
Träna ihop? Eh, är man ensam förälder så finns ju inte någon annan hemma när barnet sover, så träning får lösas på annat sätt. Oftast får Junior följa med, vilket han förvisso tycker är rätt trevligt (och jag med), men det kräver ju att man kommer ut innan barnet riskerar att somna på träningspasset.
Sovmorgon? Ibland så, om man lånar ut barnet tex. Då kan jag drömma om den där sovmorgonen som kanske inträffar om sex veckor. I mitt gamla liv tyckte jag det var pest om jag inte fick minst en sovmorgon i veckan. Livet förändras.
Men jag har ju min belöning varje dag i Junior, så nä, jag är faktiskt inte bitter.